Brev till en vän.

Kära Du.

Sitter på den sjunde våningen i den andra huvudstaden.

Precis som livet, började denna dag med strålande sol. Nu öser regnet ner och jag gillar det. Har två Keff i magen och tänkte skriva dig några rader innan jag går ut och gör staden.

Det har kommit till att bli en hel del jag skulle vilja säga dig. Sorgligt nog har jag även kommit till att dra mig ifrån att kontakta dig. Förmodligen är det, som så mycket annat, all in my head. Men jag vill inte ställa till med varken bråk eller missförstånd.

Jag skulle vilja berätta för dig om Indo-resan och sommaren som nästan är förbi. Den bästa tiden i mitt liv, so far. Jag vet egentligen inte hur jag ska sätta orden på print, hell jag vet knappt vad det är för ord. Det jag vet är att jag mår bra. Och jag vill att du ska veta det. Jag har kommit förbi dig och funnit en stor del av mig. Att resa gjorde mig gott.

Det var precis vad jag behövde, komma så långt bort från verkligheten att den inte kändes verklig längre. Klyschigt, ja det må hända. Förbannat effektivt dock.

Jag har funnit ro. Och tacksamheten. Ett tag förstod jag inte alls. Ville glömma och få allting ogjort. Nu när ärligheten ändå kryper på, har jag till och med tidvis känt någon slags skam över dig, mig och det som var oss. Det gör jag inte längre, inte alls. Istället har jag förstått hur mycket du gav mig och för det är jag dig evigt tacksam.

Jag vet, allting blir så sjukt sentimentalt och dramatiskt när det skrivs såhär. Men det var trots allt därför jag upprättade detta forum. För att få skriva av mig om dig. Minns du, hur snabbt allting gick, men att tiden hann ikapp tillslut, och som i allt annat thinkade we twice, hur svårt det blev när det längre inte var lätt, vilket releasade mitt inre wild child, och rörde till saker, hur du gick vidare när jag stod kvar, hur jag sökte mig vidare när du inte längre stod kvar, och nu står vi här.

Och det är just här som historian tar slut. Och därmed denna blogg.

Den föddes som ett sätt att komma över dig. Och har kommit att bli ett sätt att komma i kontakt med dig. Jag skulle vilja höra om dig och den nya henne, hur det är med din pappa och hur du sover om nätterna. Men jag vet att du har det bra. Semester är alltid bra. Jag hoppas du får dra upp en fet fishy ur sjön, kanske ta en sväng med husvagnen, men främst hoppas jag att även du har ro.

Jag önskar dig allt gott.

Tack.

Eldkvarn – Fulla För Kärlekens Skull

kalla mig materialarN

av någon outgrundlig anledning tyckte jag visst mig förtjänat dessa två idag. impulsshopping innan jobbet. jag tog dom på volley så att säga. air max nr. 3 i ordningen. nixon vega the second. lätt värt!

hisskompisen

tealindholm gjorde klassikern och föll pladask.

tidsfördriv

jag sysslar inte särskilt mycket med ord i dessa dagar.
som mötet med linnros häromdagen. jag ville säga något inspirerande, häftigt, kanske imponerande och uppseendeväckande. allt jag fick ur mig va: hej,tack som fan.
kolla in detta hopkok istället så återkommer jag med lite sommarbilder.

norrländsk vackerhet.

fulkultur

som finkultur fast lite yngre

ett annat misstänkt tidsfördriv.

när man klipper sig och skaffar kneg

tummen ur

Som vanligt ska det vara ett jäkla bök för frk Lindholm att få den berömda tummen ur.

Den tilltänkta hemresan som samfaller med kära Trästocksfestivalen blev helt plötsligt 1000kronor och en bussresa Umeå-Skellefteå och en dag off from workwork mer än tänkt.

Vilket får mig att tvivla ifall jag verkligen ska genomföra skiten. Dock känner jag mig själv så pass väl vid detta laget, att jag med säkerhet vet att jag skulle slita hår, naglar och lemmar av mig om jag väl satt fast här på Osterhaus gate när kalaset på hemmaplan går av stapeln, dessutom med vetskapen att jag hade kunnat vara there and not here.

Nu måste bara chiefen än en gång smörjas för att detta ska kunna gå i lås. Vem vet, innan jag har pusslat färdigt kanske resan hamnar på en hel månadslön? Men lik förbannat ska jag hem näst sista helgen i Juli.

Sa någon WayoutWest och Halmstadbesök i Augusti förresten?

-Hej studielån!

när man minst anar det..

..så slår den till, Grinigheten. Helt plötsligt är allt illa.

De utmärkta paltarna från Farmora hemma på Jörnsvägen känns all of a sudden som en för mycket och gjorde mig plufsig istället för mätt och belåten.

Jag blir grinig av det faktum att jag fått 8190nok i restskatt och måste agera ifall jag inte ska måsta betala igen den summan. Devillsäga, ställa mig i dendär förbenade kön utanför skatteetaten och bringa jävulen.

Det är bajsigare än bajsigast att jag reade ut min P&L-biljett för halva priset och att någon random 14åring dansar conversen av sig nu på Borlänges gator till tonerna av sommarsolen, samtidigt som jag är stuck at Karl-Johan, i en tvärhet lokal som saknar uv-strålar, aircon och festvalfeeling.

pojkar är bajs.

det är totalt omöjligt att hitta ett boende i åre, och känns totalt omotiverande att söka efter denna nål i höstacken since jag inte ens är säker på om jag ska hoppa på eller av pluggtåget. samtidigt går det mig på nerverna att jag aldrig kan ta mig i kragen och fatta ett beslut. satsa på framtiden eller leva i nutiden?

försöker mitt i all denna sörja minnas tillbaka till mina sex veckor bortom tid och rum och blir bitter över att det inte är fortfarande.

Det är så bajsigt för solen skiner ju, det är sommar, jag är 22 år och fram till igår var allting bra.