Så kom fredagen och tårarna fortsatte rinna. Men jag är av den tron att om det redan är illa, så varför inte göra det värre? Detta beteende avspeglar sig även starkt i mitt pokerspel, för att avslöja ännu mer.
Lägenheten skulle tömmas på mina saker. Punkt. Jag visste att dra ut på det skulle göra saken värre. Ett snabbt avslut skulle liksom underlätta att gå vidare. Tänkte jag mig. Vad vet jag egentligen? Dethär är ju mitt första riktiga heartbreak. Jag vet inte hur en hjärtinfarkt känns, men jag kan tänka mig att det är snarlikt vad jag upplevde under fredagseftermiddagen. Det liksom värkte i hjärtat, andningen var tung och ingenstans tänkte jag klart.
Fredagkväll hade jag ett pass på jobbet och igen, tänkte jag mig att det skulle vara bra för mig att genomföra detta. Inte bara för att jag som arbetssökande är i grovt behov av pengarna utan även för att det skulle få mina tankar på annat. Jag tog mig samman, bet ihop och åkte dit. Jag hann inte mer än in i köket så forsade tårarna igen. Stackars mig, jo visst, men stackars den nya tjejen, va kan hon ha tänkt?
-Jaha, och det här är Tea, det är hon du ska jobba med ikväll, hon ska lära dig allt hon kan. Även hur man blir dumpad och förstörd.
Och stackars cheefen som blir obekväm så fort man nämner ordet privatliv.
Men jag tog mig igenom arbetspasset. Jag lärde den nya tjejen att blanda lagom starka drinkar med lite extra sprit, dock hann vi bara med GT och Cuba Libre. Rätt så snarlika på något vis? Och så överlevde jag mister freuds föredrag om hur jag var en person som "faktiskt skulle vinna på att öppna upp mig lite mer" att jag borde "visa mer tillit till människor" så skulle jag med all säkerhet "komma långt i livet" för jag är ju en "skönhet utan dess like" som skulle "kunna charma brallorna av vilken kille somhelst". Där stod jag på andra sidan bardisken log, nickade och tänkte "skit på dig din stora helt främmande skit, jag har just blivit dumpad"
Jag är fucking superwoman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar