2008-10-23

nu börjar jag bli less, vi kör en snabb-re-cap,

så jag kan släppa detta.

lördagmorgon drog jag på icajobbet, där var de full kalabalik och lite tid för tårar, dom fick jag ta i fikapausen. lördagkväll blev om möjligt ännu mer kalabalikisk. det var jag, den nya tjejen och ca. 170 andra på tinytiny kåffe. tur jag hade den nya tjejen som kunde öppna öl, blanda GTs och se söt ut. för själv måste jag sett förjävla spöklik ut.
och just ja! lördagkväll var ju kvällen som KLUNGANgänget kom och hängde. pinsam som min pinsamme men go'a chef är kom han med kommandot viskande i mitt öra;
"-Tea, vad killarna vill ha, vi bjuder."
och sen lät det ungefär såhär:
klunganskäggis: En Zlato tack, eller make it two.
jag: ookej, varsågod.
klunganskäggis: vad ska du ha för dom?
jag: öh, nä, ehm, inget, vi bjuder på dom.
och om verkligheten hade vart internet hade jag även lagt till en charmant ;-)
klunganskäggis: nä, men gerej, låt mig betala.
jag: njaa, alltså, ehm, han, eller ja, min chef sa..
klunganskäggisen tar upp en sedelbunt och börjar räkna; jag har ju redan fått två öl och en macka, nu vill jag betala.
chefen: låt killen betala om han vill.
jag: ehm, det blir 104kronor då.. mer skamsen än när hunden ätit julbordet utan lov.
och om jag inte minns fel, tror jag att klunganskäggisen förstod min klämda sits, tyckte att jag gjort det galant och gav mig hela 6 kronor i dricks. ungefär 80% av kvällens totala drickskassa i snålschälläftä.

i sista skälvande minutrarna dök dan-ös storebror och hans mö söttina upp med sällskap. och vad jobbigt det blev då. visste han att jag var dumpad? skulle jag låtsas som att inget hade hänt? skulle jag måsta bli den som berättade? jag vet än idag inte vilket av det, för dan-ös storebror var så pass i gasen så jag slapp ämnet.
som en parantes kan jag berätta att dan-ös storebror och söttina har en sötflicka, typ på ett par år, som heter wilma tror jag. wilma brukar hångla med vilgot. wilma och vilgot ska gifta sig när dom blir gamla nog. det bröllopet lär morbror glenn vara bjuden på. men inte jag.

söndag gick rätt omärkt förbi. jag jobbade. berättade inte för någon kund att jag var nydumpad, kom hem och grät.

måndag jobbade jag, grät en skvätt på subway, åkte och köpte en ny dator, kom hem, fick ångest, grät lite till, somnade.

tisdag tog jag tag i mina problem. inte de djupaste men. lämnade igen datorn, sen dess har jag inte fällt en tår.

därför unnade jag mig lite godis i onsdags. har liksom inte vågat äta något sånt innan, med risk att falla in i kategorin, "generation fett" med tröstätande. jag har liksom blivit lite avskräckt av de 25 minutrarna jag sett av den miniserien. men mississippi verkar vara en mysig stad. lagom friterad sådär som jag vill ha den.

nu är det torsdag och födelsedag. jag ska på stan, äta middag med kära kära vänner och tjäna lite pengar.
livet rullar vidare. ovasett om man vill det eller inte.

1 kommentar:

Anonym sa...

ska vi inte åka till mississippi förresten?