FUCK CARRIE FUCKING BRADSHAW

Här kommer en sann snyftis.

Det var lite som att ramla och slå sig. För så var det, jag föll verkligen pladask. Han hade det mesta och det bästa, framförallt hade han charmen i blodet denna franskättling.
Efter fallet gick det snabbt. Ni vet, när man ramlat och slagit sig, finns det egentligen bara två vanliga efterföljder;
Nummer 1, likt en studsboll bouncar man upp igen, gör en 360 med hökögon för att försäkra sig om att ingen såg det pinsamma fallet, snesteget. Likt en dålig dejt, man ser ogärna att folk börjar snacka om det liksom inte är något att snacka om. Hellre glömma ett snesteg liksom.
Nummer 2, man faller så in i norden rejält att man vill inget annat än att någon ska komma till undsättning, ta hand om, blåsa och plåstra om en. I mitt fall, inträffade alternativ nummer två. Hela världen fick gärna snacka om att jag fallit och blivit omplåstrad.
Så gick tiden, men tiden behövde inte läka mitt sår, för jag var omplåstrad. Men ovasett vad, så läker tiden alla sår. För jag vet inte vad som sen hände, men mitt behov av plåster verkade inte längre lika påtagligt för honom. Sakta men säkert började han lossa på plåstret, tills det hängde löst. En långsam process, en smärtsam process. Men så ångrade han sig, han såg kanske att såret fortfarande var öppet, satte tillbaka plåstret, stannade kvar.
Så en torsdag, en helt jävla vanlig torsdag när vi ätit den lax jag tillagat, tog han tag i plåstret och slet. I ett enda snabbt ryck for det. Det gjorde ont. Mitt sår var vidöppet.

Och nu sitter jag här, omgiven av packade väskor och med ett varigt jävla sår, fortfarande öppet, men utan plåster, har det börja vara sig.

Tiden läker alla sår, så ska även mitt hjärta hitta en ny väg att gå. Saken är bara den att jag vill inte att mitt sår ska läka, jag vill bara ha ett plåster, jag vill bara ha hans plåster.

Men jaae, I'll be fine, just give me time som Damien skulle sagt det.
Där har ni i allafall grundstenen för denna blogg. Jag är redigt dumpad och därmed bitter igen. Och som M Kellerman själv har sagt det så är man aldrig så intressant och underhållande som när man är bitter.
Jag kommer älta endel på denhär bloggen, men även beklaga mig och anklaga andra. Jag kommer även komma med fula liknelser som öppna sår och öppna hjärtan. Och kanske dra ett och annat skämt. I mångt och mycket kommer jag nog att kopiera andra.

Nu åker vi.

Håll i hatten!