men jag fick det ur mig till sist. det är vad som räknas.
och när jag blickar över bloggen börjar jag misstänka psykisk instabilitet, ena dagen uppe i trädtopparna för att nästa ligga krälandes och panikartat fastklamrad vid rötterna.
eller så är det bara livet.
och i livet som sådant har jag de senaste timmarna funderat på detta:
- SDSU eller inte? Och det som egentligen gäckar mig mest är att det ska vara så svårt för mig att bara ta ett beslut. Jag skulle vilja vara den som bara gör, känner, satsar, goes for it. Men jag är inte den som är den..
- ICA-Salle tog en randombild på mig i backen häromdagen med käraste systemkameran och sedan dess har jag och den inte vart ens nära på vänner. Fulare nylle får man allt bra leta efter. Självförtroendet ligger på botten, självtilliten ostabil och självsäkerheten osäkrad.
- På Söndag är det kärleksdagen, något som så många gånger gått mig obemärkt förbi. I år av alla år misstänker jag att jag kommer dö ifall någon inte bjuder ut mig på en date. Alternativt en öl. Alternativt en kombo. Sa någon testamente?
- Vad hände med att ta lätt på framtiden, leva i nutiden, vara tacksam för dåtiden? Jag nära på kvävs var gång det slår mig att 2010 är året då jag fyller 22 och vart sjutton har det tagit mig?
Jag har ingen bil, inget självhushåll, tamejtusan jag har inte ens ICAkort. (mina fem år som anställd till trots, shit va lame..)
Och hur ska man tolka detta då, kan man fråga sig? Att jag vill finna en man, som tar mig till US and A, köper mig en volvo och en villa, säljer min kamera på ebay och köper öl för vinsten, som dessutom ger bonus på ICAkortet?
eller?
