det man inte förstår är sådant som varför han hittar kärlek på nytt medan jag slutat känna. något. alls.
jag frågar: hänt något nytt på senaste?
han svarar: same old, same old.
så, av ren slump, möter jag henne, hon som var hans, innan han var min, över en GinFizz. vi som aldrig riktigt vågat mötas med blick, ord, ärlighet. jag biter i det sura ruttna äpplet, säger alla dom där klyschorna som varvat min hjärna både en och två gånger, "det var inte meningen att du skulle fara illa" "jag förstod nog aldrig hur mycket ditt hjärta hamnade i kläm.."
hon ler varmt tillbaka och svarar: "jag är lycklig nu.", vänder sig om, men innan hon går, tillägger hon:"dessutom tycker jag, eller vi alla, att du var bättre för han, än hon. den nya.", så struttar hon vidare i dimman, i lyckan.
det jag inte förstår är varför han, den mest rakryggade jag någonsin mött säger same old, same old.. och vart lyckan tog vägen?
