bigtime life meltdown.

jag har nu varit beyond all typ av mänsklig kontakt i nära 22 timmar (bortsett från inköpet av rostbiff på ica då mössan åkte långt ner och huvan högt upp), och kommer snart göra en både fysisk och psykisk vurpa likt rachel zoe, per elofsson eller britney spears. det var längesen, allt för längesen jag spenderade tid med mig själv, vilket aldrig är en bra medicin. då kommer liksom allt på en och samma gång istället när man väl stannar upp.

det är pure psykiskt. en såndär ledsam och hopplös dag. jag är ful, tråkig och tjock. alla livets små och större felsteg och misstag hinner ikapp en, och fastän jag inte ångrar något så önskar jag att vissa saker var ogjorda. if it makes any sense. jag föbannar mig själv för att jag försummar och försummat nära, kära och även dom dära.. förstår inte varför jag aldrig räcker hela vägen och ända fram? and so on and so forth.

och när livet tagit mig längst ner på psykobotten, kan jag inte undgå att fundera på vad som ska ta mig upp?
isolering i trysil? hälsoresa med creme de la creme till tromsö? -eller var det trondheim? sthlmsetnologi? lägenhetsstädning i oslo? crimnal minds-kriminologiande? barnpassning in amerikat (vilket låter som den starkast lysande idén när jag knappt kan sköta mig själv), kärleken? skebohankande och runtomkringvikande i kära kära inavlade skellefteå? stadsplanerare? volontärarbete i egypten? and so on and so forth.

förmodligen kommer även jag, den superduperambivalente att fatta ett beslut, följa med strömmen eller whatever. och förmodligen kommer jag inte bli lyckligast av det, utan så småningom vurpa igen, bli upplockad och fortsätta resan mot nya mål. and so on and so forth.