om helgen och sånt

om du känner totalt ointresse för min helg, så läs inte vidare. någonsin. typ. det står inget annat av värde i nedanstående ordvomerande.

jo, snart har helgen passerat och den får här och nu fyra toasts av fem möjliga.
kattvakt, eller katttält som Sony Ericsons T9 gärna vill kalla det, is the shit.

dumpade helgens packning på flörtarbacken på fredagförmiddag, och kände redan då hur fint jag och kissemisstyson klickade.
därefter rusade jag på jobb på indiska. mina arbetskamrater där är kanske världens bästa. eller det är dom. dom är så sjukt alldeles effektiva och vassa på vad dom gör att man får mindrevärdeskomplex likt linda rosings. men dom är även shyrrebyrre så det står härliga till. lågkonjunktur betyder inte färre kunder, bara billigare varor.

från ena sidan stan tog apostlarna mina mig till den andra där kåffe in väntade. tre direktiv fick jag med en gång, hämta och kyl heineken, hacka lime, servera markus krunegård. brände mig på vänster pekfinger, eller brände mig på plåten men ni förstår, skar mig med den vassa kockkniven på vänster pekfinger och misstog krunegård för att vara timo fucking räijjseänääääne. svaret blev "en sodavatten med Två skivor citron i". TVÅ skivor. inte en, inte en och en stump, inte tre klyftor, två skivor. fucking musikanter med storhetsvansinne. (läs. egentligen har jag ingen aning om vad krunegård kan och har presterat och egentligen var dom rätt så sympatiska när allt kom omkring, jag gillar bara att göra en grej av grejen, vilket ni säkert redan lärt er om mig) kl21 var mitt dagspass över och kissemisstyson väntade mig på flörtarbacken. därefter hade jag bokat in och trolovat en öl med nyaste arbetskamraten, socialt stöd på nocks och fläskarkväll på kågevägen. men som jag sa, jag och kissemisstyson klickade oförskämt fint och min fredagkväll avrundades vid 22tiden via sänggång.

lördag snoozade jag och överskattade som vanligt min morgoneffektivitet, fick rusa till jobbet där lågkonjunktur verkligen inte betyder färre kunder, bara billigare varor. en halvtimmes rast och jag drabbas av min hittills värsta panikångest, trodde att jag i all morgonsnoozandehast glömt låsa dörren på flörtarbacken och såg framför mig en väns lensade hem och en bortsprungen katt. därav inget inmundigande av lunch utan istället fick jag flinkt kila till helgens bostad för att känna att dörren var låst och allt var på sin plats.
en sväng förbi ica efter jobbet som, vad jag senare har fått erfara snuvade mig på 916 kronor istället för 108. (note to self även att bringa jäfulen över dom under morgondagen.möjligen kräva ränta om jag känner mig på humör nog.)
hem och busa med kisse alldeles för länge och som straff fick jag snabbduscha, för att hinna till helgens kämpe Tove. hon är värd en bragdmedalj tror jag. förkyld som få, men ändå taggad på fest. mer än vad man kan säga om vissa andra, blinkblinkhinthint, jag är inte bitter.
trevlig kväll på station, otrevliga män, för det mesta. och främst, INGET SKÄGG! jag kapitulerar. vad som räddade kvällen och främst känslan över mitt karriärsval och min ständiga prestationsångest var frida. hon har ett hjärta av guld och det var längesen jag fick höra något som värmde mig så innerligt som hennes ord. jag kräver inte mycket jag när allting kommer omkring.
efterfest. och det är här jag skulle vilja lägga in helgens veto. maria headhuntar mannen i allas liv och får honom att styra efterfest. (förlåt alla jag tydligen bjöd in till detta event men som jag sedan tog tillbaka inbjudan för, och förlåt för alla som inte blev inbjudna, om ni nu hade velat bli det, vilket jag tvivlar eftersom ni inte så mycket som sniffade på vinflaskan den kvällen, hinthintblinkblink) hursom. det jag ville komma till var att mannen i allas, och mest utav allt marias liv, tog oss från station 8, till max, tillbaka längs kanalgatan, sightseeing via bussstaion, genom gångtunneln, passerandes pizzeria viking för att slutligen presentera skellefteås lameaste eftergung på åsgatan. och är det skelletons lameaste, ja, då är det tidernas någonsin lameaste. men iallafall, rätta mig mer än gärna om jag har fel, men hade inte station, frasses, gångtunneln, alternativt station, max, efyran vart en smidigare plan? johanna-alltid-enklaste-vägen-norgeemmigrant-andersson, jag vet att du håller med mig åtminstone. mannen i allas liv visade sig gilla kent och kallade mig vara av "annan etnisk härkomst", så han är numera mannen i allas utom teas liv och mest i marias.
hemma vid femsnåret, kissemisstyson är på hugget, somnar, vaknar av att det luktar bajs, rensar kattlåda, möter kära bakisvänner för pizza och godis, en isande tur förbi nordanås julmarknad och sedan tillbaka till kissemisst. trippel vinst i kortspel på hägglundsgatan och behöver jag nämna att middagen blev ett skrov från frasses? nu vankas csi och criminal minds, och jag tackar gudarna för att jag har tyson som kan skydda mig när mörkret kryper på.

imorgon kan jag bli en bostad rikare och det är ungefärligen lika troligt som att man 1958 hade tippat barack obama som världens mäktigaste man 2009.

hoppas du läser och mår kusin, och alla andra även.

håll hatten.

Hur ska det gå för en sån som jaaag?

Jag har ett kusinbarn. Han heter Leo. Leo är kung!
Hans mamma brukar kalla honom prinsen och det tycker jag är att underskatta.
Leo är kung.
Det är han som myntat uttrycket i inläggets titel, "hur ska det gå för en sån som jaaag?!"
Alltså, bara det faktum att han som fyraåring har insett livets stora fråga gör honom till kung, och inget skulle bättre kunna förklara hur jag känner mig och livet just nu.

En annan som är kung är min moffo. Moffo Berhnard fyller 80 glada just idag.
Det firade jag med att åka förbi en sväng och äta smörgåstårta och marängtårta med honom.
Själv tycker han inte att det är något att fira. Men morfar, det säger jag dig, det finns alltid något att fira, och i synnerhet 80 fläcklösa år på jordklotet. Grattis!

Desperation och jag ber er, har ni ett krypin till övers, en tom lägenhet ett uppvärmt soprum, vadsomhelst, sträck ut en hjälpande hand till en sån som jaaag.

puss.

jaha, jag får väl blogga då.

Hej bloggen! och alla som försökte skriva in något snuskigt men hamnade mitt i min internetdagbok istället. Jag kan genast berätta för er att här händer inte mycket snuskigt. Åtminstone inte mellan måndag morgon och fredag eftermiddag. Därefter inträffar vad den samlade människan kallar helg och då jobbar jag på ett ställe där typ bara snuskiga människor hänger. Åtminstone sunkiga, åtminstone en liten procentsats av dom.

Idag har vart en bra dag i allt det dåliga.
Den började med att jag väcktes av ingen mindre än sotaren. Mitt förhållande till sotgubbar (och gummor i och för sig, om det nu finns någon sådan..om du är en sådan, en sopgumma alltså, kan du då inte maila mig med ett foto av dig själv?) har alltid vart lite knapert. Jag ser bara inte hur man kan känna sig bekväm med att stampa in och svärta ner främmande människors krypin för att sedan studsa upp och sno tomtens krypin. Men mamma berättade att dom gör ett smutsigt jobb, men ett jobb som måste göras, så jag lät sotgubben sota för sitt jobb.
Efter det lite adrupta uppvaknandet fick jag hämta ut min nya klocka och min nya vinterjacka på ICA Supermarket, KÅGE. (obs! för två veckor sedan hade det stått TORGET istället, men jag Är inte bitter, det är jag inte.) Ett stadigt paket på 2098 riksdaler. Så nu har jag tre armbandsur, två armar, sex vinterjackor, totalt 14 stycken och en litenliten kropp. It makes sense.
Det absolut bästa med dagen kom därefter, jag fick gå till jobbet. Och där har jag sprungit runt mellan 12.30 och 22.10. Konstant. Det brukar tendera vara glest om folke på mitt serviceinriktade jobb, så jag hade laddat med skvaller, samt korsordstidning i sann personligassistentanda. Och så hade jag tjatat dit mina hippieshakers för att de skulle hålla mig sällskap. Men tror ni jag hade någon tid? Nä, det hade jag inte. På sätt och vis är det najs att ajg inte hade tid, för jag har haft fullt upp, med en kvartsrast och inte hunnit tänka på samboliv, dumpningar, depressioner, ångest, tafatthet, tristess, underbara föredetta pojkvän, att bo i stan, föräldrafritt liv, nedåtsånger, jävlighet och helvetet. Men på sätt och vis sög det att det var mycket folk, för jag hann inte prata öronen av mina vänner.
Nu, nu är jag i allafall hemma igen och allt jag inte hunnit med tidigare idag har nu hunnit ikapp mig och jag känner ingen annan utväg än att blogga av mig skiten och lösa lite korsord. Jag känner annars inget sug överhuvudtaget att blogga, vilket är trist, för det är rätt kul att blogga.

smell you laters.